Det här med golf...

Jag har funderat på att börja spela golf. Detta kan komma som en chock för många då jag i flera års tid beklagat mig över att mamma och hennes sambo spelar golf. Egentligen är det dock inte golfspelandet i sig jag har varit irriterad över utan det faktum att dom spelar HELA tiden vilket i sin tur innebär att mamma inte varit hemma och lagat mat till mig. Nu kan man tycka att en tjej över 20 borde kunna laga sin egen mat, men nej så är det inte. Jag är totalt handikappad i köket. Kan knappt steka köttbullar.

Men tillbaka till golfandet, jag tror att jag skulle kunna bli en mycket bra golfspelare, bäst faktiskt. Jag menar, hur svårt kan det va?? Slå på en boll å få ner den i ett hål. Det enda som står mellan mig och förstaplatsen på världsrankingen är mitt humör (att jag aldrig spelat golf förut ser jag inte som något problem).

Jag har ganska lätt för att bli förbannad om saker inte går som jag vill och jag har sett hur vanligtvis lugna människor blir till små djävular på golfbanan. Mammas sambo är ett praktexemplar. Han slår sönder klubbor, slänger klubbor omkring sig, svär och skriker när det går dåligt. Det bästa var när han slog sönder sin golfvagn så hjulen pajade och han fick släpa den efter sig resten av golfrundan.

Det finns en viss risk att detta skulle kunna vara jag. Nu kommer det ju inte gå dåligt för mig eftersom jag ska bli bäst men om jag inte gör en hole-in-one första gången jag spelar kommer jag se detta som ett misslyckande. Iof kommer det inte vara mitt spel det är fel på utan något av följande: det är fel på bollen, det är fel på klubban, det kom en kraftig sidvind, bunkern flyttade på sig, hålet flyttade på sig.

Men jag ska nog vänta lite med golfandet, nu är det vinter så då kan man ändå inte spela och till sommaren har jag kanske blivit en sån där positiv människa. Å då jävlar, Lorena Ochoa, släng dig i väggen!