Klämkäcka människor....

Jag kommer snart att framföra klagomål mot alla de tv-kanaler som visar den hemska reklemen för musikalen Sune. Jag får seriöst rysningar när jag ser den där hemska klämkäcka lilla Benjamin Wahlgren studsta runt som en jävla duracellkanin på scenen med ett påklistrat leende.

Det är inte det att jag inte tycker om glada människor, det är väl jättetrevligt när folk är glada men herregud det måste finnas en gräns. Ungen lär ju ha världens starkaste kindmuskler av att konsatnt le och tycka att allt är så superkul och härligt. Då kan jag tala om för dig Benjamin att alllt i livet är inte kul. Nej säg inte emot nu, jag har rätt och du har fel. Jo jag förstår att du växt upp i en familj där varje dag börjar med solsken men det är bara en illusion lilla du.

För vad är det egentligen med den där familjen Wahlgren? Det är ju nåt fel, det är inte normalt att vara sådär positiva hela tiden. Det är ju så man vill kräkas. Och dom förökar sig ju också. Det värsta som skulle kunna hända är att Benjamin och Amy Diamond får för sig att bli tillsammans och i framtiden skaffa sig ungar. Skulle kunna bli en storsäljande skräckfilm. Ungarna skulle ju ploppa ut, le skitstort och göra tummen upp åt allt. Skiter de ner sig så gör dom tummen upp, ont i magen, tummen upp, hungriga tummen upp....ja ni fattar.

Som ni kanske börjar förstå är jag inget större fan av klämkäcka människor eller människor som är överdrivet glada när det egentligen inte finns något att vara glad för. Visst, sura människor är ju inte så kul men vad är det för fel på normal?????

När jag träffar såna här åå-vad-allt-är-underbart-människor så blir jag på dåligt humör. Har hört att andra tycker att glada människor smittar av sig men nej inte på mig. Ju gladare det är desto mer irriterad blir jag för att liksom försöka ta ner deras gladhet. Jag vet att det låter hemskt men jag kan inte låta bli.

Nästan ännu värre eller nej inte ännu värre, lika hemskt, är såna människor som skrattar hela tiden fast det inte finns nåt att skratta åt. "Hej, hur är det med dig då? hahaha", "igår var jag och handlade mat, hahaha". Men va fan är det för fel??!!

Det är ju inte ens kul, bara vanligt prat och ändå så envisas människan med att skratta åt ALLT. Vi har en sån i min klass, jag håller på bli tokig på henne och får tvinga mig själv att andas lungt och inte ställa mig upp och skrika "VAD FAN SKRATTAR DU ÅT??!!" Hon skrattar verkligen åt allt som läraren säger. Och det är inga diskreta små fnissningar, nejnej, högt och ljudligt eller så gör hon äckliga frustande ljud. Håller på blir tokig.

Nej det måste finnas en gräns, man kan inte tycka att allt är superhärligt och se positivt på allt. Tänk när en sån får barn å blir skitglad och lycklig. Ja men vadå det säger ju inget, människan var ju lika glad när hon hittade en femma på gatan...